27/12 Dagen efter

Nästa morgon visade det sig att vår thailändare inte får köra oss till Bangkok, för han var tvungen att invänta sin chef. Medan vi väntar på att han ska köra oss till buss stationen i Phuket Town, träffar vi familjen som åkt med oss från Kamala Beach på flakbilen. De har övernattat på berget för att de var så rädda för att det skulle komma en våg till. De berättade att det var otroligt många som valt att övernatta på berget.

På buss stationen lyckades vi få en taxichaufför att köra oss till Hua Hin för 8 000 baht ca 1 600 Skr, 800 Skr/par. Det var taget och klockan 09,00 på morgonen den 27 januari var vi på väg från Phuket till Hua Hin. Det var en märklig känsla att åka därifrån, vi såg hur vågorna farit fram över kusten. Resan tog hela dagen och vid 22 tiden på kvällen var vi framme i Hua Hin. Vi fick en av de stora bungalowerna närmast stranden och personalen skällde på oss och sa att: ”Inte ska ni åka till Phuket ni ska komma hit direkt, då hade ni sluppit er hemska upplevelse”. Så här i efterhand kan man inte annat än skratta och hålla med.

Resterande dagar av vår semester stannade vi i Hua Hin. På nyårsdagen fick jag ett samtal från Niclas Jansson som jag träffat på Arlanda när vi åkte från Sverige. De hade klarat sig bra, inga skador alls. De hade valt att åka hem och hade kommit hem dagen innan. Pärs dart kamrat har vi fortfarande ingen aning om de överlevde eller vad som hände med dem. På nyårsdagen besökte vi också sjukhuset Sao Paolo, nu hade jag så ont i min fot så jag var tvungen att låta en läkare undersöka den. Lyckligtvis var det inga ben skakade i den utan endast en kraftig stukning.

Kicki och Fredrik stannade med oss i nästan en vecka sedan for de till Bangkok och för att besöka Kickis syster i Kuala Lampur.

Under den här tiden i Hua Hin träffade vi på många, många som tagit sig från Phuket och upp i landet. Vi hade många samtal med våra familjer och fick ta emot många sms från oroliga vänner hemma i Sverige. Det kändes underbart att ha så många omtänksamma kamrater. Tack för det!

Givetvis följde vi nyhetssändningarna och läste tidningarna på Internet. Jag fick veta att en av mina arbetskamrater befunnit sig i Kao Lack, Lennart och hans fru och ett barn var saknade. Två barn och den enas flickvän hade överlevt, senare hittade man alla tre döda. Det kändes inte bra. Vi visste att vi hade haft en enorm tur som överlevt och att den enda skadan var en stukad fot. Vi kände oss oerhört tacksamma och också lite stolta över oss själva som inte drabbades av panik utan tvärtom lyckats hålla huvudet kallt.

Vi hade åkt med Apollo och inte hörde vi mycket av dem under den tiden vi var i Hua Hin. Efter ca 8-9 dagar fick vi ett samtal där vi blev uppmanade att åka hem någon dag senare, gjorde vi inte det skulle vi få ta oss hem själv. Pär blev ordentligt arg och frågade vad hon menade. Samtalet slutade med att hon skulle återkomma till oss med nytt besked. Vi ville inte åka hem, för oss var det bästa medicinen att stanna kvar och bearbeta allt just där vi var. Senare samma dag fick vi besked att vi skulle åka hem som planerat men med ett annat flyg. Det var väl OK.

Så kom dagen när vi skulle resa hem. Planet skulle gå vid 18 tiden på kvällen och vi var på flygplatsen i god tid. Flighten var inte ens uppsatt och efter en lång tid fick vi besked att flyget skulle gå vid 22 tiden. Prata om dålig information, hur enkelt hade det inte varit att bara ringa oss och meddela oss att flyget var försenat. Nu fick tillbringa flera timmar på en urtråkig flygplats.

På planet var vi inte många så vi kunde sträcka ut oss ordentligt och sova. På Arlanda var det fullt pådrag, poliser, Röda Kors personal, kuratorer, präster mm. Vi fick pricka av oss att vi var hemma i Sverige och att vi hade överlevt. Det kändes lite märkligt och det snörpte till i halsen. När vi fått vårt bagage och kom ut i vänthallen stod våra familjer där. Mamma Marianne och Helen, Anna, Fredrik och Karin. Då snörpte det till igen och vi kramades och då kände vi oss ordentligt trygga och säkra väl hemma i Sverige. Vi förstod att Marianne inte hade kunnat slappna av innan hon verkligen fick se oss och ta på oss..

Vi åkte hem till oss i Solna och för tusende gången fick vi berätta om våra upplevelser. Trots att våra kameror hade gått sönder hade vi lyckats rädda bilderna som var på, när vi ser på dem idag kan vi inte förstå att vi faktiskt lyckades överleva en av de värsta naturkatastrofer som hänt i världshistorien.

Stockholm den 8 juli 2006

Ingela & Pär