Home Reportage Tsunami 24/12 Äntligen på väg - 26/12 Tsunamin slår till
24/12 Äntligen på väg - 26/12 Tsunamin slår till PDF Skriv ut E-postadress
Skrivet av Administrator   
2011-01-20 20:01
Artikelindex
24/12 Äntligen på väg
25/12 Framme i underbara Thailand igen
26/12 Tsunamin slår till
27/12 Dagen efter
Alla sidor

 

 

26/12 Tsunamin slår till

Nästa dag vaknade jag av att hela min säng skakade. ”Vad gör du med min säng” sa jag till Pär. Men när jag tittade lite närmare såg jag att våra sängar stod ett par cm från varandra. Då tänkte jag ok en jordbävning, men inget mer för inga saker föll ner eller så det bara skakade ordentligt. Jag somnade om och tänkte inte mer på det. Vid 9,30 gick vi ner för att äta frukost. Vi tog ett bord inne i restaurangen för det var ganska fullt på ute serveringen, men det var precis vid räcket så det var ändå ganska mycket utomhuskänsla. Vi plockade på oss frukost och Pär beställde omelett. De gjorde special omeletter på hotellet. När vi satt oss upptäckte vi att det stod massor med människor ner mot strandkanten. ”Vad gör de” sa vi till varandra. ”Jag går ner och tittar” sa Pär. När han kommer tillbaka säger han ”Det är bara lite högt vatten” sätter sig ner och tar sitt juiceglas och ska ta en klunk. Då kommer allt vattnet. Det fullkomligt bara forsar in vatten, människor skriker och springer åt alla håll. Thaipersonalen skriker nästan värst och är helt hysteriska. Vi springer också iväg mot vårt rum. Hotellet är byggt som två U:n bredvid varandra och binds ihop av reception och restaurang/matsal. Vi kommer bara till poolkanten som ligger i vårt U. Jag ser att solstolar, parasoller och annat från stranden som följer med vattnet, stannar upp i poolen, så jag säger till Pär. ”Vi kliver upp här och håller oss i poolräcket”. Sagt och gjort, vi håller i oss där, Pär räddar upp en äldre dam som har svårt att hålla sig fast och är på väg att dras med av vattnet. Vi ser också ett äldre par som gör som vi kliver upp och håller i räcket. In i U:et flyter det bilar, träd och en massa bråte, från stranden. Till slut stannar vågen och vattnet drar sig tillbaka. När vattnet dragit sig tillbaka, går vi ner på stranden. Vi är inte ensamma där, flera människor är där och precis som vi så fotograferar de förödelsen. Vi går till det andra U:et och det är lika illa där. Smutsigt vatten, grejer överallt och vi säger till varandra ”Hur ska de kunna rensa och ta bort allt det här?” Vi går tillbaka och upp till vårt rum på 2:a våningen. Vi ser att vattnet läckt in på 1:a och även till rummen en och halv trappa upp. Tänk om vi fått rummet där! Uppe hos oss är allt ok, men människor är hysteriska och skriker och ropar efter anhöriga som man inte hittar. Pär och jag har hållit ihop så vi känner tryggheten med varandra. Vi packar ihop lite av det nödvändigaste i varsin liten ryggsäck, pass, pengar, våra bankkort, flygbiljetterna och vatten. Vi tar på oss våra rejäla skor, jag har mina gamla gymnastikskor, som det visar sig senare inte var så bra, Pär har sina vandringskängor. Vi går ut i loftgången utanför vårt rum och det är fortfarande fullt av oroliga och skrikande människor. Vi går in igen och nu säger Pär, ”Vi packar ihop våra stora ryggsäckar också”. Det var gjort i en handvändning eftersom vi inte hunnit packa upp så mycket. Vi ställer våra ryggsäckar vid dörren och går ut.

 

Strax därefter kommer 2:a vågen, och jag kan nästan inte beskriva känslan av att uppleva detta. Den här vågen är säkert 3-4 gånger starkare och kraftigare an våg nummer 1. Den här sliter med sig allt i sin väg, vattentunnorna som står intill hotellväggen, en båt kommer farande. Jag hinner tänka, hur är husen byggda, är de förankrade rejält i marken eftersom de står så nära stranden och det bara är sandgrund. Jag säger till Pär ”Tror du att husen håller för det här” Vi ställer oss vid trappan, det är Pärs förslag, då har vi en bra reträttväg. Vi kan springa ner om husen skulle börja rasa, vi kan springa upp om vattnet skulle stiga och vi kan hoppa över muren och kasta oss i trädet som står precis intill huskroppen. Även den här gången drar sig vattnet tillbaka så småningom. Vi går runt på loftgången och ser människor som är fastklämda och inte kommer loss. Människor gråter och ropar efter anhöriga. Några drar sina resväskor över andra människors ben som bara sitter helt apatiska på gången. Det är en oerhört obehaglig och förtryckt stämning, gråt och skrik och oro över anhöriga som man inte hittar.

Vi går in på vårt rum tar på oss våra stora bagpacks och Pär t.o.m låser dörren och tar med sig nyckeln när vi går ut från vårt rum. (Vi har den hemma nu som ett minne man hellre skulle vara utan). Vi ställer oss återigen vid trappan, för att så småningom kunna ta oss härifrån. Vi går ner till de nedersta trappstegen och väntar, då skriker någon. ”Det kommer en våg till” Alla skriker och fullkomligt bara rusar upp. Vi går lite saktare och ser att det är fullständigt normala vågor som slår in på stranden. Så småningom vågar vi oss därifrån. Det är blött, lerigt och stora gropar fyllda med vatten, så det är ingen lätt väg att ta sig därifrån. Vi är tvungna att ibland kliva ner i någon grop för att kunna kliva upp igen på andra sidan. Men i det här läget spelar det ingen roll, vi vill bara därifrån och det så fort som möjligt. Vi vet ju inte om det kommer en våg till och den törs vi och vill vi inte vänta på.

 

Vi kommer iväg från hotellet och går på en väg, det visar sig att vattnet nåt ca 1 km in på land och det är lerigt och vatten överallt. Hus är förstörda och en del nästan bortspolade. Vi kommer upp i en korsning där det står flera bilar som kör människor upp mot berget. På bilflaket vi hamnar på, träffar vi en svensk familj där mamman bara gråter, pappan säger ingenting bara stirrar rakt fram. De har ingenting på fötterna bara deras dotter som pratar med oss har skor. Jag ger mamman min flipp-flopp och Pär ger pappan sina sandaler, då har de åtminstone skor på fötterna. Vi ger dem en vattenflaska och försöker trösta dem så gott det går. Alla blir vi avsläppta en bit upp i byn och sedan ska vi till fots ta oss upp på berget. Jag halkar till med mina slitna gymnastikskor och stukar vänster fot. Men vi klättrar på, det är oerhört jobbigt och vi vet inte riktigt vart vi är på väg, annat än att vi måste upp på berget så högt som möjligt. Det är massor av människor som klättrar, alla lika rädda som vi. Vi klättrar i flera timmar och når till slut en avsats där det sitter fullt med människor. Det är mest turister men givetvis också mycket thailändare, de pratar inte så bra engelska, men vad vi kan förstå så har man fått veta att det ska komma en våg som ska vara 30-40 meter hög och därför vill man att alla ska ta sig så högt upp på berget som möjligt. Vi tror att man kan ta sig över berget och komma ner på andra sidan för att kunna ta sig till Phuket Town, så vi fortsätter att klättra över berget, med våra tunga bagpacks på ryggen. Vilken pärs, det är varmt, dåligt med vatten och rena djungeln. Pärs glasögon blir repade och de måste bytas när vi kommer hem. Vi kommer upp på berget och möter människor som också varit uppe på toppen, det säger till oss att det finns ingen väg ner på andra sidan så det är bara att ge upp. Vi måste alltså gå tillbaka samma väg vi gått upp och nu har det gått många timmar till. Väl tillbaks på avsatsen förses vi med vatten och frukt av thailändarna. Vi pratar med människor vars familjer splittras och man hoppas och tror att de anhöriga sitter på andra ställen.

 

Pärs telefon förstördes när vi tog oss från hotellet, likaså flera av våra kameror. Min telefon fungerar fortfarande och efter många, många försök kommer jag ut på linan och kan ringa till Anna,min dotter, inget svar nej just det kommer jag på de är nog hemma hos deras pappa och firar jul, så det är dit jag måste ringa. Klockan är bara 9 hemma i Sverige men jag vill inte att våra anhöriga ska oroa sig och undra om vi lever. Så efter att jag tvingat ut mig på nätet igen går det fram signaler och äntligen svarar Anders. Jag säger bara att vi mår bra och de inte ska oroa sig och ber att han ska meddela Anna, Fredrik och Karin och det lovar han att göra. Nästa samtal går till Tommie, Pärs bror. Pär säger samma sak till honom och ber honom att ringa mamma Marianne, systrarna Helen och Marita, vilket han givetvis lovar att göra. Nu har vi fått tag på våra anhöriga och det känns skönt. Nu undrar vi bara hur länge vi ska få sitta kvar på berget.

 

Timmarna går och det börjar nästan skymma och klockan närmar sig fem. Då har man ordnat en väg ner som man kan gå. Vi har under eftermiddagen pratat med en svensk kille i 17-18 års ålder och hans mamma. Hon är helt apatisk och säger nästan ingenting. De visar sig att detta är deras första charterresa som slutar så här. De lever båda två men på något sätt fattar hon inte det. Vi ser till att hon dricker och äter lite så hon inte hamnar i chock. Vi hjälper dem ner från berget också.

Min fot har nu verkligen svullnat upp men det är bara att ta sig ner. När vi kommer ner är det massor av människor som samlats. Vi går i sakta mak framåt, då ropar någon ”Det kommer en våg” människor bara skriker och rusar iväg utan hänsyn till någon annan. En liten flicka kommer bort från sin mamma och pappa, men vi tar hand om henne och så småningom hittar vi hennes pappa. Givetvis kom det ingen våg, men människor är nu så rädda så att de blir hysteriska för allting. Vi sätter oss på ett ställe och väntar, på vad vet vi inte. En liten pojke har kommit ifrån sin familj och många börjar leta efter honom. Det finns ett vattendrag i närheten och där letar vi först, Pär är en av dem som hittar honom sittande på en toalett i ett av husen. Tack och lov för det! Vi träffar på ett svenskt äldre par som också bodde på vårt hotell och de var ute och snorklade när 1:a vågen kom det enda de har kvar är; badkläder och sin snorkel utrustning, allt annat är borta.

 

Så kommer det ett par bussar. Nu blir alla hysteriska igen och alla vill med på bussarna. De starkaste kommer med och vi många andra får vackert vänta kvar.

Vi drar oss lite längre ner och nu har jag så ont i min fot så det är nästan löjligt. Den är jättesvullen och jag kan inte stödja på den. Vi sitter där och får kontakt med ett annat svenskt par som är från Luleå. Det kommer flera bussar och det är samma hysteri som förra gången. Vi förstår inte att man inte organiserar upp det här, de skadade, gamla och barnfamiljer måste få åka först. Det blir mörkt och vi sitter kvar det finns vatten och mat men maten tar slut men egentligen är vi inte hungriga så det gör ingenting.

 

Ytterliggare två bussar kommer och nu äntligen har man fattat att det finns vissa som måste åka före andra, vi får inte plats på de här bussarna heller. Vi sitter kvar och pratar och pratar. När klockan närmar sig 21,30 kommer det två bussar till det är inte så många kvar så nu tar vi oss fram jag är en av de första som får gå ombord men då får Pär helt plötsligt inte följa med- Då säger jag att om han inte får följa med då vill inte jag heller åka med, man vill splittra par, barnfamiljer men så kan man bara inte göra. Det löser sig och vi är på bussen det är också Fredrik och Kicki, paret från Luleå som vi pratat med hela kvällen.

 

Det känns lite oroligt när vi åker från vår trygghet vid berget. Det är mörkt så vi kan inte se så mycket av förödelsen. Så småningom kommer vi till Phuket Town och till ett stort hotell, som jag inte minns namnet på. Där blir vi sittande ute. Det är människor överallt, överallt. Det finns givetvis inga rum kvar. Vi går på toaletten och tvättar av oss.

Damen och pojken vi pratade med på berget har åkt samma buss som oss och nu är det helt annan människa som pratar med oss. Hennes oro och apati är helt borta och hon har blivit minst 20 år yngre. Hon säger något i stil med att ”Det där dj..vla fucking Always kan inte ens fixa ett rum”. Det spelar ingen roll vad hon säger bara att hon fått livsgnistan tillbaks är underbart och nu förstår vi att hon känner sig trygg. Pär går in igen för att försöka ordna något och kommer glädjestrålande tillbaka och berättar. ”Jag såg en thailändsk kille med en bilnyckel, så jag gick fram till honom och frågade vad han skulle ha för att köra oss till Bangkok. Ingenting sa han, men jag kan inte köra er i kväll men jag kan göra det imorgon”. Han erbjuder oss alla att sova i hans rum, han fixar handdukar och kuddar till oss, han t.o.m kör Pär och Fredrik så att de kan köpa mat till oss.

 

Nu känns det lite bättre, men på TV-nyheterna säger de att det är 6 000 döda. Den siffran stiger hela tiden. Indonesien, Sri Lanka, Thailand, Burma, Indien och tom länder i Afrika är drabbade. Man vet inte riktigt men jordbävningen höll runt 9 på Richter skalan och epicentrum låg ute i havet strax intill Indonesien. (Det visade sig senare att jordbävningen var 9,3 på Richter skalan och den var en av de värsta som drabbat jorden. Nästan 250 000 människor dog av dem 543 svenskar.) I Thailand var det många turister som blivit drabbade och värst utsatt var Kao Lak och Phi Phi Island. Kao Lak var nästan jämnat med marken och det var där de flesta döda hade varit, men även på Phi Phi.

Vi satt uppe länge och tittade på nyheter om det som vi just överlevt.



Senast uppdaterad 2011-01-20 20:36
 

Undersökning

Vilken är den bästa stad du besökt?
 

Vem är online

Vi har 4 besökare online